Jag har tillbringat nästan varenda sommar som barn seglande på västkusten. Varje naturhamn man la till på innebar en runda runt ön. Alltså ut och vraka! Alltid med förhoppning om att hitta något spännande. Jag drömde alltid om att hitta en hund eller häst som drivit iland och som jag kunde ta hand om. Det skedde ju aldrig som tur var. Men där fanns allt från hjälmar från folk på oljepalttformar till fendar, fiskredskap och döda djur. En period var det ju säldöd. Då fick man se upp så man inte trampade på en död säl när man hoppade runt bland stenarna. För så gott var det om döda sälar.
Min släkt på pappas sida kommer från öarna, framför allt från Rörö. Farfar och dom vrakade förr. Men då hade det en helt annan innebörd. Man letade vrakved för att ha att elda med i vedspisen. Det tänker man inte på när man ser dom gamla huset där jag nu bor att dom så lätt fick tag i saker att elda medan det på öarna var ett helt annat läge.
Men nu så var jag ute i bergen för att finna saker att ha till inredning. Jag vill göra skyltar, hyllor och annan dekoration av ilandflutna plankor och saker. Som tur är tog jag med mig ryggsäck och gick på en långpromenad i bergen. Med denna utstyrsel känner man sig som en turist trots att detta på något sätt alltid kommer att vara hemma. Det är få ställen som får en att må riktigt bra som att promenera utmed strandkanten och höra vågor och galar. Det är underbart! Det får snart bli ett nytt besök på ön det känner jag.
Kram Gittan
Hoppas besöket sker snart!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SvaraRaderakram