En riktigt God Jul

Jag vill passa på att önska er alla en god jul. En god jul för mig är att stanna upp en stund och fundera på det som varit och  samtidigt blicka framåt. Men detta lugn brukar komma först fram emot annandagen. Tiden mellan jul och nyår brukar vara den stora list-tiden för mig. Vad har jag fått gjort? Vilka mål har jag uppnått? Vad är jag nöjd med? Vad är jag inte nöjd med? Efter den analysen kommer det roliga: Vad vill jag uppnå nästa år? För mig som har tävlat en hel del så är varje år som en tävling med olika mål. Har jag mål har jag lättare att nå dom. Har jag inte satt upp mål famlar jag i blindo. Här är vi människor väldigt olika har jag förstått. Vissa älskar att ta dagen som den kommer, att se vad dom känner för. Jag har morgondagens mål klara för mig redan när jag går och lägger mig. Kanske vore en mix av dessa två synsätt det bästa men jag trivs som det är. Det får mig att gå framåt. Jag älskar projekt och utmaningar. Jag älskar helt enkelt livet.

Oavsett hur du lägger upp och lever ditt liv så vill jag önska Dig en riktigt God Jul och tack för att just Du följer mig här på bloggen. Ha det riktigt gott över julhelgen.

Kram Gittan

Hemma bra och hemma bäst.

Ja vad är egentligen hemma? Var med vänner ute på Hönö fredag-lördag. Vi hade turen att pricka en otroligt vacker höstdag och jag känner mig verkligen hemma där. Hemma på ön. Jag känner gatorna, har mängder av historier från barndomen, träffar vänner jag inte mött på länge. Jag är hemma men ändå borta. Jag ser på dom tomma båtplatserna där pappas båtar legat, ser ut mot Vinga när vi äter fantastiskt god mat på Tullhuset nere i hamnen i Klova. Jag stortrivs men känner samtidigt en stor sorg. Det är en väldigt konstig känsla. Jag ser Astrid Finne komma in i hamnen. Skutan som jag seglat med så otroligt många gånger. Hon ser sliten ut. Jag hoppas det är en tillfällighet.

När jag senare på lördagskvällen kommer hem till MITT hus är det skönt att till slut somna i sin egen säng. Men det här med att tycka så otroligt mycket om två ställen sliter i en. Var vill jag bo. Var hör jag hemma? Egentligen så är jag nog ofantligt lyckligt lottad. Jag har den bästa av två världar. Jag kan när jag vill åka ut till ön och bo där. Jag kan njuta underbara sommardagar där och även vara där när dimman rullar in eller när havet skummar som mest.
Att bli medveten om detta och ta sig tid att njuta är en nyttig insikt. Vattnet lockar mig alltid så ofantligt mycket. Som ni märker ni som följer bloggen så är det ofta sjöar och hav med. Jag tror att det alltid kommer vara så. Älskade hav, älskade ö och älskade landet. Jag har haft tur!

Idag blåser det rejält på landet och jag kan tänka mig att ön inte är lika vacker och fridfull som igår. Här hemma blir det höleverans, akvarellmålning och renovering och kanske en sväng till sjön...

Ikväll blir det glögg, pepparkakor, Barna Hedenhös och tända ljus. Ha en riktigt bra dag vänner!

Kram Gittan

Hjärnröntgen

Det sägs att det ska vara avstressande att promenera raskt. Så kan det säkert vara i många fall. Men man hinner ju komma på så många nya saker som man vill göra. Man kommer på lösningar på problem och man kommer på stoooora projekt. Så var det i morse när jag var ute och promenerade. Jag fick en ide om mitt liv. Så nu blir det till att strukturera upp det och sätta igång. Lyssnade på Krister Classon igår när han berättade om sitt företagande. Han sa att tänk om fantasi och idéer egentligen är ett råd. Hade man inte fått dom hade man ju inte kommit framåt. Intressanta tankar. Så om tanken som slog mig i morse var ett tips ifrån någon, så får jag lyssna på det och köra =)

Men det är frustrerande att ha utställningar på gång framöver vilket gör att renoveringen är så gott som obefintlig hemma för tillfället. Till det kommer nu lite nya idéer och projekt. Gäller att hitta en lagom balans. Allt ska gå framåt, då mår jag som bäst. Det svåra blir att hitta ett lagom tempo och att inte bli frustrerad över det som inte blir gjort. Lätt att säga...

Zentangle i tusch. Roligt klotter att hålla på med!

Vid senaste röntgen av min hjärna fann man detta: Massa idéer som simmade runt i ett virrvarr av embryon till projekt, bilder, önskningar, drömmar, beslut och känslor. Alltså fullt med råd från någon eller några...

Fullt normalt om ni frågar mig.

Kram Gittan

Den ständiga strävan

Jag kommer inte ur det. Jag älskar detta med renovering och förvandling av sällen. Däremot hatar jag ödehus. Jag blir så ledsen när jag ser dom. Mitt kall i livet skulle kunna vara att fixa till dessa och få folk att flytta in i dom. Hur mycket roligare skulle inte det vara för byarna och tänk vilken glädje för dom som en gång slitigt med att bygga ställena att veta att dom lever vidare. Därför är jag ständigt på span efter ytterligare ställen. Jag vet att det kan låta helt vansinnigt. Det är ju så mycket kvar att göra på Strömsåsen. Det poängterar ofta min sambo. Jag är honom evigt tacksam för att han är så tålmodig och låter mig hålla på. Andra får för sig att möblera om ett rum vilket killarna suckar över. Själv får jag för mig att köpa hela gårdar, ja gärna hela byar, medan jag fortfarande är halvfärdig med det vi håller på med. Som mina kompisar säger. Jag har inte någon liten bokstavskombination utan jag har A-Ö eller bara D-U-M. Jag kanske borde jobba på att inte ständigt jaga. Idag ska jag i alla fall njuta av sol och god mat! Men glöm inte säga till om ni vet något ödehus som behöver räddas.... =D

Ha en riktigt skön midsommar vänner!

Kram Gittan

Sveriges urbefolkning

Ute i skogarna finner man bosättningar men sällan ser man folket som byggt det. Det är tydligt att dom inte bor i byar utan snarare utspritt med någorlunda jämna mellanrum. Dom verkar väldigt rädda för vilda djur eller översvämningar med tanke på hur höga dom bygger sina små boningar. Men sällan ser man någon där. Måste vara skygga prickar....

Kram Gittan

Ola-Conny och Dag-Otto mot Lasse-Maja.

 

När jag flyttade ut hit till landet så reagerade jag tidigt på alla dom, i mina ögon, udda, lite konstiga, dubbelnamn som framför allt killar har här. Ute ifrån öarna så var man vad vid Gull-Britt, Ann-Charlotte, Sven-Erik och Sven-Inge och myten om Lasse-Maja. Men här har man satt ihop namn i kombinationer som känns väldigt ovanliga för mig men som ingen här tycks reagera på. Det är intressant hur lokala moden det finns inom det mesta. Så här är inte Ola-Conny ensam utan i gott sällskap av Sven-Lennart, Karl-Arne, Jens-Otto, Tom-William, Ola-Sven, Bengt-Erik. Tro inte att alla dessa herrar är närmare döden än ni själva, nej namnen finns långt ner i åldrarna. Så här finns gott om Dag-Otto:sar. Underbart tycker jag! 

Kram Gittan

Spår i sanden

Vänskap är som spår i sanden, 

dom måste ideligen trampas upp annars försvinner dom.

En tavla med den texten fick min pappa i present en gång när han fyllde år och jag har ofta läst dom raderna. När jag går där på stranden dyker dom ofta upp. Det gäller ju så mycket mer än vänskap, kanske framförallt kärlek! Man kan inte ta folk i ens närhet för givet. Oftast tänker vi att allt är som det är och alltid kommer vara och så går en dag efter en annan, månader blir år och hoppsan vart har jag fört mig själv. Men när någon man älskar försvinner från jorden så får man sig en tankeställare. En lärdom. En riktigt bra en. Kanske är jag sen med att komma på det, men man lever verkligen bara en gång och under den tiden gäller det att skapa sig ett liv som man trivs med. Umgås med människor som får en att skratta, växa och må bra. Att umgås med folk som skapar intriger, konflikter och som stjäl din glädje ger ingenting - undvik dom. Gör saker som får dig att må bra och sätt upp mål. Har man mål är det mycket lättare att nå dom. Skriv ner dina tankar om vad som får dig att må bra och hur du vill ha ditt liv. Varför inte även ta med sånt du vill få gjort och ställen du vill ha besökt. I december varje år sätter jag upp mål för det kommande året. I år har jag snart nått alla mina mål. Men listan blev lite konstig då det ju inte fanns med att köpa en gård till just i år. Man får självklart lägga till saker under året, så stelbent kan man inte vara. Saker och ting förändras ju... Inser att jag nu har levt över 30 år. Innan dess är livet en oftast självklart. Så var det för mig. Men nu katten ska jag se till att nå dom mål jag vill. När man en dag ligger där och drar sina sista andetag så lär man Inte ångra det man gjort utan det man inte gjort!

Som jag ser det så finns det två sätt att se på livet. Antingen låter man livet föra en dit det vill eller så ser man till att ta sig dit man själv vill. Jag föredrar det sista. Slumpen kommer ändå att vara där och putta en hit och dit. Men endast jag själv kan veta vart jag vill och se till att ta mig dit. Det är jag skyldig mig själv!

Kram Gittan

En kreativ uppväxt.

Jag får ofta frågan hur jag hinner så mycket och hur jag kan så många olika saker. Som jag skrev i något av mina första inlägg här på bloggen, så har jag fått det här med skapande och renovering i modersmjölken. Troligen är det svaret på frågan. Hemma har det alltid grejats och det har inte varit några små projekt. Hus har renoverats, båtar har byggts och fantastiska saker har sytts.


Jag och min storasyster som tar en paus inuti den stora segelbåt som pappa höll på att bygga. Kolla den gulliga trägubben vid ficklampan. Jag minns mest dom gulmålade pistolerna som pappa sågade ut till oss.


Så det är ju inte konstigt att man har fått en bra grund, inte bara rent tekniskt, utan även en ovärderlig inställning till att man kan göra mycket själv. - Kan andra, så kan jag! Inställningen har jag på senare år förstått är det viktigaste. Att våga prova. Att inte alltid lyfta luren och ringa en fackman. För det blir dyrt och man missar ju helt känslan av att ha gjort det själv. Sen så är det säkert en vanesak, det där med att använda sina händer och sin kreativitet. Jag skulle må dåligt om jag inte fick fixa och dona. Det svåra är att det dyker upp fler idéer och projekt i huvudet än jag hinner förverkliga. Ska man skriva ner dom eller är det bra om man glömmer några. Dagarna räcker ju liksom inte riktigt till.

Men för er som känner er opraktiska och osäkra kan jag bara säga - Våga testa! Börja med något billigt som inte är så viktigt. Övning ger ju verkligen färdighet och var inte rädd för att fråga. Det finns många dumma frågor, dom som säger något annat har fel, men att kunna skratta åt sig själv är det viktigaste. Jag lovar att folk kommer hjälpa dig att förklara så du förstår. Det är roligt att lära sig nya saker.

Lycka till!

Kram Gittan

Måste man fokusera på en sak?

Det där med att kunna fokusera på en sak och se till att göra färdigt, är det verkligen så viktigt. Självklart är det så ibland, men när det gäller renovering är jag mil ifrån. Jag håller på med flera parallella projekt samtidigt och jag tycker om att ha det så. Att bara hålla på med en sak gör det för långtråkigt. Några av projekten som pågår nu är:

Tvätt av huset

Grävning runt uthus och byte av klädselbrädor.

Högtryckstvätta gångarna runt huset.

Inreda snickarboden

Detta varvas med att träna hästar, göra en stor skulptur, planera aktiviteter på Björneslätt, rensa rabatter och plantera nytt. Å självklart lite svamp och bärplockning. Detta funkar för mig även om jag ofta har en känsla av att inte hinna så mycket som jag vill. För man måste ju gå till jobbet emellanåt också ;)

Kram Gittan

Livsfarligt att semestra

När höet så var rullat och plastat så tog vi ett par dagar vid havet. Slappa, bada, sola, inte tänka på så mycket. Ni vet hur det borde vara. På vägen till stranden gick vi in i affären för att köpa med sallad och frukt och någon tidning att bläddra i. Jag slängde ett öga i Lantliv och liknande tidningar men fick snabbt ställa tillbaka dom. Hjärnan hade registrerat något på en bild och snabbt spunnit vidare till ett häftigt projekt att göra hemma. Tur att skissblocket och pennan var med för dagarna gick åt till att rita upp, planera, höra med folk om material....

När allt väl var klart i huvudet och håret var salt av vatten så kommer rastlösheten. Så mycket jag vill göra, så många idéer som ploppar ur. Hur katten semestrar man utan sin hjärna? Men det är en riktigt häftig idé som tog form under dessa dagar. Ni ska få veta mer när jag väl sätter igång. Jag älskar att min hjärna gör så här. Men att semestra skapar bara mer jobb!

Kram Gittan

En flock nötter...

 Det finns saker som fyller min hjärna med till synes helt onödiga tankar. Den ena är att det finns kossor och det finns hästar. Är ni med på vad jag menar? En flock med hästar eller kor. Inom gruppen hästar finns det sto, hingst, valack och föl. Inom den andra gruppen har vi ko, tjur, stut och kalv. Har jag rätt? Men ko är ju honan. Då kan det ju inte vara en flock med kossor mar ser alltid. Det lär ju heta nötdjur, eller? Alltså en flock med.... nötter??? Hmm... konsigt det där.

Likaså funderar jag på varför hästar reser sig upp med frambenen först medan nötterna reser sig med bakbenen först. Vad är den exteriöra skillnaden?

En annan sak jag funderar på när det gäller nötterna är varför dom har baken uppe på ryggen så dom smetar runt allting med svansen som en propeller. Varför har evolutionen fört detta vidare? Vad är det gynsamma med detta?

Dessa underbara kalvar såg jag idag när jag var hos boden och hämtade halm. Den lilla fölungen hemma tar dagarna med ro. Hon är nog den lataste fölunge jag haft så Lazy kanske blir hennes namn. Mamma Lusen är helt underbar och jag får greja hur mycket jag vill med fölungen. Hon är verkligen supersöt! Det är flera som har undrat när loppis blir. Jag har inte bestämt det ännu. Har lite svårt att komma på var och när jag ska ha det. Kanske hinner jag få ordning i ladan för att ha det där. I värsta, värsta fall får det bli nästa sommar. Just nu bokas det ju pralinkurser för fullt och en stor del av hösten är redan bokad med kompisgäng som vill njuta av livet på landet och underbara praliner. Jag är så lycklig för detta. Jag har lagt min själ i renoveringen av Björneslätt med mål att ha det som kursgård och äntligen är jag där. Jag lyckades och är så glad att ni andra ska få ta del av denna underbara gård. Välkomna ska ni vara!

Kram Gittan

Wooohoooo jag gjorde det!

Jag vågade, jag satsade, jag hoppade - denna gången ett parhopp!

Ok vi tar det från början för gårdagen var en helt vansinnig dag. Ställde klockan tidigt, fodrade djuren, dammsög och stack till min kompis för att få en lagom sminkning inför det som komma skall. Kl 9.30 (30 min för tidigt, inte illa för att vara första gången dom körde hit) kom så reporter och fotograf från Hallands Nyheter. Det började med vanliga kläder och utsläppt hår för att sluta med hästsvans, blåbyxor, munkjacka och en hammare i näven. Ja se dessa fotografer.... Jag lovar att jag hade varit lika dan själv om jag stått bakom kameran.



Sen en lätt lunch för att sen för första gången i mitt liv göra ett parhopp. Jag har gjort parallella hopp å singelhopp men aldrig ett riktigt parhopp. Stället där hoppet skulle ske på var på banken i Mjöbäck å målet var, hör och häpna, EN GÅRD TILL!

Det känns så konstigt. Jag har alltid trott att det jobb jag lägger ner på Björneslätt kanske en dag skulle genererar några extra kronor om jag mot all förmodan skulle sälja gården. Jag har aldrig trott att jag kunde få någon annan fördel av det. Men så har det hänt. Ägarna till en gård vill att just jag ska ha deras ställe och göra det lika fint som Björneslätt. Det känns helt fantastiskt inuti. Att någon värderar allt jobb jag har lagt ner. Jag ska verkligen inte göra dom besvikna. Jag vet inte vad jag ska kalla bloggen i framtiden. Hästgårdar tar form kanske... Det kändes spännande, vansinnigt, roligt, fantastiskt ja många känslor rymdes i detta köp.

Så nu ska Björneslätt färdigställas för att hyras ut till sommaren. Nu kommer ni alla att få chansen att semestra på denna fantastiska gård. Det kommer finnas möjlighet att ta med 4 hästar. Men nog om detta nu. För dagen tog inte slut här....

Efter banken och en firande fika på bageriet i Älvsered åkte vi så till den nya gården för att se vad vi egentligen hade köpt. Ett av dom mest spännande ställen på ett hus är uppe bland sågspånet på vinden. Där fanns en hel del saker som kommer bli fantastiska inredningsdetaljer. Vad sägs om en gammal leksakshäst på hjul, en påse med gamla barnskor, en karbidlampa till cykel, en gammal hattask som det står London på och som innehåller en häftig svart hög hatt. Det är sådana saker som kommer ge gården dess framtida charm. För herre gud vad där finns att göra. Den det känns bara så roligt. Efter det var vi helt slut. Men tankarna och planerna på stället mal hela tiden. Nya saker måste letas rätt på. Det saknas spegeldörrar  på vissa ställen där dom bytt till släta bruna, det borde vara straffbart. Så den ständiga jakten på dörrar fortsätter....

Tack snälla för att jag får ta över denna gården!

Ni kommer inte bli besvikna, vi ska låta den blomma igen.

Och ni alla mina trogna läsare. Hoppas ni orkar följa med på ytterligare en gårdsmakeover! 

Kram Gittan

Mossa på hjärnan.

Vissa tankar vill inte lämna sin plats där dom bosatt sig i huvudet. Har ni tänkt på det någon gång? Då menar jag inte en så kort tid som att få en låt på hjärnan. Utan tankar, drömma och idéer som växer sig fast, slår rot och som blir kvar. Jag har flera sådana. Jag vill inte dö med dessa tankar. Jag vill testa mina idéer, försöka uppnå mina drömmar och utveckla mina tankar. Men det som oftast hindrar en är rädsla för att våga. Det vi har är en trygghet och det främmande är en rädsla. Men det är också en utmaning och en enorm lycka när man har vågat och ibland även lyckats. Kanske är dags att ta ett stort språng ut i det okända snart.

Jag var på en föreläsning för några veckor sedan som handla en hel del om hjärnan. Jag har tidigare läst psykologi på universitetet och blev väldigt intresserad av en bok som föreläsaren tipsade om. Den heter Den lärande hjärnan av Torkel Klingberg.

Den handlade om hjärnans utveckling, påverkan av stress och upplevelser samt hur man kan träna hjärnan. Jag kan verkligen rekommendera denna boken som var väldigt lättläst. Vill ni låna den så säg bara till. Det är redan några som jag lovat, men säg bara till så sätter jag upp er på listan.

 Måste bara visa hur otroligt vacker det är här. Vissa dagar är skogen trolsk.

Kram Gittan

Fynd från stenåldern till 1800-talet.

Jag måste börja med att visa dom helt underbara fönster som jag fick igår. Ägaren tyckte bara att det var gammal skit men det tycker inte jag! Båda är hela och fina i trät och endast en ruta är sprucken. Tror helt klart att dessa fönster måste bli ett vitrinskåp i framtiden. Underbar tanke. Jag fick även en helt annan present. Gulligt eller hur.

Idag har jag ägnat större delen av förmiddagen till att renovera ladan. Så fort det är sol vill man ju bara ut. Men här blåser alltid mycket. Det är en nackdel nu men en fördel på sommaren då det är skönt och håller knotten borta. Blåsten beror antagligen på att gården ligger i det område som räknas till Ätrans dalgång. Det märkte jag inte minst när jag idag red utmed ån. Det blåste rejält men det är så vacker natur att jag inte kunde låta bli. När jag kommit en bra bit fick jag en plöjd åker mellan mig och Ätran. Eftersom jag tänker mycket när jag är ute och rider så skenade tankarna iväg till alla människor som bott här förr. Å då menar jag verkligen förr. Då börjar jag alltid fantisera om att hitta fynd i jorden nu när den har vänts upp och ner. Och vips så låg den där mitt framför ögonen på mig. Ett redskap i flinta.

Är man uppvuxen på en ö i Bohuslän som jag är så tror man lätt att flinta finns naturligt över allt. Men så är det inte. Här finns det inte naturligt utan hittar man det här så vet man att det är en lämning efter någon. Denna är ca 5cm lång och kanske en pilspets? Så det är ju bara till att inse ens egen litenhet i sammanhanget. Här har bott folk i flera tusen år, vad kommer finnas kvar av min bråte för kommande generationer att gräva fram en dag. Troligen inte mycket. Men nu ska jag ut och snickra igen. Jag vill ju i alla fall ha det snyggt omkring mig så länge JAG lever.

Ha en riktigt skön helg.

Kram Gittan

Man är inte ensam på landet!

Det verkar finnas en ganska utbredd uppfattning om att människor på landet är mer ensamma, eftersom dom bor så långt ifrån varandra, än vad folk är i en stad eller ett större samhälle. Men jag måste säga att jag aldrig har känt det så. Nu är det snart tre år sedan jag flyttade hit och jag verkligen stortrivs. Människorna här omkring är helt fantastiska. Det kan låta som en överdrift men det är det verkligen inte. Som exempel kan jag berätta vad som väntade mig när jag kom hem från jobbet en vanlig måndag. Jag möttes av detta på trappen.






Bara känslan av att någon har ställt av något till MIG ger en sån härlig känsla i kroppen. Men vad kan det vara? Fiskrens? Nej, det luktade inte illa. En huggorm? Nej dom är inte ute ännu. Det har faktiskt hänt att en kompis la en huggorm i en skokartong till mig på trappan så helt säker kan man ju inte vara... Det som mötte mig när jag öppnade locket gjorde mig ännu varmare i kroppen. Vilket kort!

Å vilka grejer som låg i korgen sen då. Det var min underbara kompis som hade varit runt på loppisar och tänkt på mig och samlat ihop allt i denna väska. Såååå glad jag blev.

Underst i brevet hade hon skrivit under Tusen kramar för att Du är Du. Jag säger verkligen det samma. Tack snälla, underbara Maritta för att Du är Du!

Efter detta glädjerus begav jag mig upp till grannen och blev där bjuden på en riktigt god soppa. Sen cyklade vi en runda och tittade på hus som det hade varit kul att få sätta händerna i. Det finns många hus som behöver räddas. Som ni förstår så kan man inte annat än älska livet här!

Välkomna hit om ni vill bo på ett härligt ställe för gården en bit bort är till salu.....

Kram Den inte lika heliga.... Gittan

Loppisdrömmar.

Jag vet inte hur ni har det men nästan varje morgon som jag vaknar så kan jag återberätta minst en dröm som jag har drömt under natten. Dom är så verkliga och detaljerade och jag vaknar med en sådan känsla att jag bara vill stanna kvar i drömmen. En natt så drömde jag att jag var på ett ställe som sålde allt möjligt så såg jag en glasmonter full av smycken. Det är smycken som jag själv tidigare inte kan minnas att jag har sett. Då ritade jag ner smycken som jag tyckte om där i montern, smycken som jag någon gång kanske kan tillverka. Ibland drömmer jag att jag diskuterar saker med folk och kommer fram med riktigt bra eller helt galna lösningar. Jag älskar verklien min drömvärld!

Igår hade jag en helt underbar dröm. Jag drömde att jag var i ett riktigt gammalt hus som var fullt med gamla saker. Allt där inne var till salu för ägarna hade dött. Det var bara att leta fram vad man ville och sen försöka komma överens med den nya ägaren om ett pris. Det var inte så många människor i huset men likt förbaskat så hittade ju folk saker som jag missat. Men jag fyndade ett stor förpackning med riktigt gamla tablettaskar så som Salta katten. 

Jag hittade även  en liten ask full med små bronsfigurer i form av olika djur. Där fanns även de mest fantastiska gamla möbler med lönnfack och vackra målningar, husgeråd och sådana där underbara flaskor som jag redan har en del av. Dom gamla apoteksflaskorna är några av dom saker jag håller mest av. Över 100 år gamla är dom daterade på etiketterna och kan ha innehållet allt från Förkylningsdroppar till Kina-Vin.

Tänk så olika man kan vara och tur är ju det. Själv så älskar jag gamla saker medans vissa bara vill ha nytt. Får nog besöka en loppis snart så det blir lugnt i mina drömmar.

Kram Gittan

Mental träning...

I fredags så var jag på föreläsning nr 1 av 2 i Mental träning för Margareta Ivarsson. Det är verkligen intressant hur våra tankar styr oss och hur gärna tankarna vill gå i samma spår om och om igen. Att bryta mönstret måste vara den största utmaningen, men tänkt vad man med envet måste kunna programera hjärnan med. Enligt Margareta så vet inte hjärnan skillnad på en tanke vi tänker och en handling som vi gör. Därför är det viktigt att kunna se sig själv med slutmålet, se sig som en vinnare, se sig klara ribban på 2.10 eller se sig själv ha ordning hemma, ha stallet färdigrenoverat, se sig själv äta nyttig mat. Inte tänka INTE var en annan sak. Man ska inte säga Jag ska INTE tappa akvariumet som jag bär på, för hjärnan vet inte vad inte är. Därför tolkar den, Jag ska tappa akvariumet som jag bär på! Känner ni igen det. Du står på danmarksfärjan och tittar ner i vattnet och tänker - INTE hoppa, å hela kroppen vill bara ta ett språng rakt ut. Det är som sagt väldigt intressant hur hjärnan fungerar. 

En analys av hur hjärnan har fungerat i helgen ser ut så här: Ställde klockan tidig på lördagen för att veta att snickarhjälpen snart skulle komma. Åt en ordentlig frukost då jag vet att blodsockerfall kan göra att jag har ihjäl den bäste. Så efter ett par timmars arbete och då min käre vän inte ens ville fika, fick jag själv gå loss på bullar för att inte tuppa av. Jag får ett uselt humör utan mat och det vill man inte dela med sig av. Inte heller vill man slösa tid på att äta när man väl har hjälp. Så vi snickrade på och resultet blev så bra. Känslan när bygget gick framåt väcker en sån enorm glädje i kroppen. När vi efter flera timmar så var färdiga med det vi skulle svävade jag lycklig in i köket för att ÄTA. När jag väl intagit en lunch infann sig koman. Så är det alltid när jag inte äter regelbundet. Då funkar inte min hjärna och kropp maximalt. Men efter en svacka var det ut i stallet igen. Städa, sopa och snickra lite. Hurra så fint det blev. Känslan hängde kvar i kroppen, så nöjd efter att ha kommit så långt. Åkte därefter på bio med ett lugn i kroppen och en nöjdkänsla resten av kvällen.
Söndag morgon. Vaknade ganska tidigt. Bestämde mig för att äta bättre mat idag. Fixade och donade både med hästar och frukost. Skulle fortsätta med olika projekt men det visade sig att både det ena och det andra saknades för att kunna fullfölja. Så efter att ha enbart ha plockat saker fram och tillbaka och kl var 14 så blev humöret där efter. Känslan av att va fasen, snart har helgen gått och söndagen farit åt pipan utan att något blivit av. Suuuuuck! Blir inte av med den känslan. Känns som att dagen lika gärna kan ta slut ifall morgondagen skulle bli mer effektiv. Känslan blir så stark när jag inte får presterat något. Sen fick jag hjälp med att fixa lite jobbiga lister i köket, efter det drar jag igång å städar och blir åter full av energi och nöjd över resultatet. När sen gårdagens snickarhjälp kommer förbi och framtida projekt planeras går jag åter igång. Tjohoooo. Här ska fixas. Klockan rusar och hoppsan nu ska jag på yoga. Kommer instudsande och är på topp. Önskar det vore ett hårt pass eller varför inte någon flummig dans. Kroppen är ju så på G. Efter nästan två timmar på en matta, där jag troligen totalt misslyckats med att släppa tankar utan snarare har samlat energi i diverse härliga balansövningar, går jag glad i hågen ut i den kalla vinterkvällen och inser...... att dagen är slut. Nu? Jaha å suck å hmmm...  så var det. Bara att åka hem, blogga och lägga sig.

Antar att ni inser att jag frigör väldiga mängder må-bra saker i kroppen när det händer saker i rätt riktning. När jag uppnår mål, när jag känner mig nöjd med dagens insats, när jag träffar underbara människor som vill hjälpa mig, när jag smider planer och när saker sker som får stället att gå framåt. Jag har nästan planer för varje dag vad jag vill hinna med. När detta spricker blir jag irriterad. Vet inte vad slutanalysen blir. Antingen att ha lägre krav på varje dag. Men då händer det ju inte så mycket. Eller så borde jag planera bättre så sakerna finns hemma så det flyter på bättre. Enligt dom flesta borde jag ta det lugnare, men jag trivs såhär, precis som en pigg häst vill springa.

Jag ser i alla fall verkligen fram till kurstillfälle nr 2 som är den 9 april i Älvsered. Är det någon som vill hänga med så säg till. Föreläsningstillfällena hänger inte ihop så man kan gå på denna även om man missade den första. Det kostar 150kr och är mellan kl 18-21. Kolla  här om ni är intresserade!

God natt vänner.

Kram Gittan