Men det gör så ont i bröstet. Det var pappa och jag som först köpte Björneslätt för att göra den till en kursgård. Vi hade så roligt ihop och han har lärt mig så mycket. Jag är så otroligt tacksam för allt, för allt han gjort, för all kärlek han gett oss och för allt vi har upplevt. När jag först fick beskedet om hans obotliga cancer kände jag att jag ville sälja gården. Att det var alldeles för mycket minnen här. Men snart förstod jag att med tiden kommer jag ha detta ställe som ett minne. Ett minne över all kärlek han lagt när han har hjälpt mig, alla samtal vi haft medans vi grejat och planerat. En dag kommer jag med all sannolikhet minnas allt och glädjas över det som varit. Men just nu känns det bara ofattbart och så sorgligt.
Som ni förstår så har han ställt upp på alla vansinniga projekt vi haft här. Allt från att rädda en halvrasad lada till att fixa iordning vedspis och kamin till att helt riva ut och göra om varenda rum.
Men det var på havet han verkligen hörde hemma. Seglande på dom sju haven. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han nu seglar på ett oändligt stort och vackert hav. Älskar dig så pappa!
Kram Birgitta
